Om att stressa ner

Den senaste tiden, för att inte säga det senaste halvåret, har jag funderat mycket kring mitt yrkesval. Under det år jag arbetat med barn som har svenska som andraspråk har varit en av de jobbigaste, känslomässigaste och mest frustrerande arbetsperioder jag har haft i hela mitt liv. Detta är barn som har ett stort känslomässigt bagage med sig och som kommer till ett nytt land med ett helt nytt språk. Många kommer från kaotiska situationer i sitt hemland där de kanske aldrig ens gått i skolan. Här i Sverige ska de sedan slussas in i vårt skolsystem så fort som möjligt, precis som de kommer och står.

Att slåss för att barnen ska får rätt hjälp har varit en stor stor del av vardagen. Att socialisera in barnen i den här nya vardagen tar mycket energi varje dag. Att försöka få andra lärare och dessutom skolledningen att förstå barnens situation och speciella behov är nästan ett heltidsjobb bara det.

När man verkligen kan hjälpa något barn, när de utvecklas och man känner att: ”Det här barnet kommer det att gå bra för”, ja då har jag världens roligaste arbete. Men de gånger då man inte får gehör, då det tar år innan barnen får rätt hjälp eller då de inte får rätt stöd i sina klasser utan sitter av lektion lektion utan att förstå tills de till slut stänger av helt. Då kan det kännas lite hopplöst.

Jag vill egentligen inte jobba med något annat men hur länge orkar jag? Speciellt nu när jag varit ledig, tung och tjock och jag har varit tvungen att bara slappna av och varva ner. När jag känner hur jag orkar göra andra saker än att bara jobba. Pyssla, fika med vänner för att bara nämna något. För detta är något jag ofta tackat nej till förut. Jag har helt enkelt inte orkat då jag lagt all min energi på mitt arbete.

Sedan skulle det dessutom kännas lite enklare om man kände att dagens politiker var på samma spår som en själv. Men när skolan skriker efter mer resurser och fler vuxna i skolan, ja, då pratar politikerna om att ändra skolsystemet som lösning på ungdomsarbetslöshet, om att straff är det som är lösningen på mobbning och dåligt uppförande. Jag blir matt av att tänka på hur oförstående världen är. För det är inte bara de barnen som kommer från andra länder som skulle fungera bättre i skolan med fler personer i varje klass, fler specialresurser och att ge lärarna mer tid per elev istället för att lägga på oss mer och mer pappersarbete.

Jag kommer att ta mig en reäl funderare under min mammaledighet om jag ska fortsätta jobba med det här. För vad kan vi göra och förändra egentligen?

Skolavslutningstankar

På den skolan jag nu jobbat i lite mer än ett år nu finns många elever med invandrarbakgrund. Kommunen tar emot ett stort antal varje år. Det handlar om både ensamkommande flyktingbarn, spontaninvandrade såsom människor från Tyskland och Thailand, kvotflyktingar, kommunplacerade och asylsökande.

Hittills har alla dessa barn som kommit till kiommunen gått genom det som fortfarande kallas förberedelseklass på skolan. Detta för att vi som jobbar i förberedelseklassen ska kunna bedömma om barnen behöver få grunderna i svenska först eller om de kan börja i en klass med detsamma.

Under det året jag jobbat har förberedelseklassen legat långt utanför skolområdet i egna lokaler. Så långt att de flesta elever som går på skolan inte förstår att dessa elever också hör till skolan på samma vis som de själva gör. Tyvärr gäller detsamma för en del lärare. Vi som jobbat i förberedelseklassen har gjort allt i vår makt för att få ordentliga lokaler inne i skolbyggnaden för att de nyanlända eleverna inte ska vara segregerade från övriga skolan. Det har varit svårarbetat eftersom det har varit lokalbrist och man hellre har byggt upp matteverkstäder i befinliga klassrum istället för att se till så att alla skolans elever får plats på skolan. I höst kommer drömmen äntligen bli verklighet när förberedelseklassen kommer att få egna klassrum inne i skolan och de nyanlända eleverna ska med detta bli tilldelade en klasstillhörighet så fort de kommer till skolan. På så vis hoppas vi att förberedelseklasstämpeln försvinner och att alla på skolan kommer att se de nyanlända eleverna som ”allas elever”. Tyvärr kommer jag inte vara med i detta omskapande eftersom jag är hemma med vår bebis då och dessutom har min tjänst ändå löpt ut.

De två senaste dagarna har vi blivit påminda om hur oerhört viktigt det är för de nyanlända barnen att få en naturlig plats på skolan. I går var det nämligen brännbollsturnering mellan de elever som går i femman och lärarna. Förberedelseklassens elever som har samma ålder som femmorna skulle också vara med, naturligtvis tyckte vi. Det tyckte inte alla elever. Genom hela matchen var det gnäll och klagan från en del elever (långt ifrån alla som tur är). Den allmänna meningen hos dessa elever var att ”våra” elever inte skulle vara med för att de inte går i femman och INTE tillhör skolan!!
I dag var det skolavslutning och som många andra kommuner har denna kommun sina avslutning i kyrkan MED präst. Dock var det så att ett förvånansvärt stort antal av de elever som har muslimsk tillhörlighet kom till skolavslutningen i kyrkan. Inne i kyrkan fanns många bänkar som var reserverade för vår skola. Vår lilla klick från förberedelseklassen satte sig på någon av dessa bänkar varpå en LÄRARE kommer fram och säger att där fick de inte sitta, där skulle bara skolans elever sitta. Sedan pekade hon ut andra platser där vi skulle kunna sitta, helt utspritt i kyrkan. Sådant gör mig ledsen och beklämd men kan man egentligen skylla på någon annan än ledningen?