Om att vara påverkad av hormoner

Om man verkligen vill veta vem jag är eller vad jag tycker ska man kika under kategorierna Ej acceptabelt och Tänkvärt. Kikade själv in där för att se vad jag skrivit om egentligen. Det här inlägget är faktiskt lite roligt såhär i efterhand. Har man inte varit gravid kan man nog inte förstå men inte skulle jag ha reagerat på samma sätt om jag hade kunnat vara i det tillstånd jag är nu. Men så har jag själva utpluppandet och alla hormoner bakom mig också. Tack gode gud!!

Vardagsrull

Vardagen den rullar på. Jag har anslutit mig till de som ”hobbyammar” nu. Minis blir inte mätt enbart på bröstmjölk och jag tycker ärligt talat inte att det är värt besväret. En mysig gosstund men mycket mer är det inte. Stackars alla kvinnor för 100 år sedan som inte hade något annat än bröstmjölk att ge sina hungriga barn.

I dag har jag och John varit ute och promenerat med några mammor och bebisar ur föräldragruppen. Det var verkligen mysigt att gå där och strosa med våra barnvagnar. Hundarna fick en egen promenad tillsammans med husse men en vacker dag är det väl tänkt att jag ska ta med en eller två fyrbenta också!

Intressant iakttagelse: Jag tror aldrig att vi blivit bjudna på så många fester och kräftskivor som den här hösten då vi måste tacka nej för att det varken passar sig att lämna en liten bebis till barnvakt eller gå ut med honom till sent på natten. Aja, det går väl fler tåg.

Ikväll tittar vi på ”True talent” i hopp om att se ett känt ansikte (menar inte kändiskänt utan någon som vi känner!!) och jag längtar efter att ”True blood” äntligen börjar nästa vecka! Jag försöker också få tid till att läsa en jättetjock bok på engelska som heter ”Bilinguaisml” och som ska vara färdigläst till nästa vecka då vi ska prata om den på närträff på universitetet. Men på något vänster har jag mycket mindre tid nu än senast jag pluggade!

Pirr i benen

Jag orkar bara inte sitta inne längre och vänta på att läka ihop! Det känns som jag inte gjort annat än att vänta från mitten av juni! Vänta på att bebisen ska komma och sedan vänta på att läka. Jag måste få börja röra på mig nu och ta mig utanför de här fyra väggarna. Annars blir jag galen!! Skit samma att allt inte är riktigt fixat inuti mig ännu!

Tog mig en tur in till stan tillsammans med minis i dag. Det spöregnade verkligen så vi träffade en kompis och hennes son, gick på stan och fikade. Vad skönt det var! Att komma ut och träffa folk! Vi har också världens snällaste minis som sov sig igenom bilfärden, promenerandet och fikan! Pep bara till när han ville ha mat! Min älskling!!

Jag har varit så orörlig hela sommaren så nu har jag tusen planer inför hösten:

*Umgås med mini
*Ta långa promenader med mini, hundarna och alla som vill hänga på
*Läsa en distanskurs
*Gå på kyrkans musikstunder med mini
*Babysimma med mini
*Börja träna igen
*Fika, umgås och läa böcker

Tja, vi börjar så tror jag! Inser att hemmafru-livet skulle passa mig utmärkt alltså!!

Gillar!

Livet med en bebis är helt nytt och man upptäcker hela tiden nya saker. Nya saker som jag gillar som tusan är:

*Bara att vara hemma och göra bebissaker; mata, byta, gosa…
*Bärsjal – well, it´s tha thing!
*Hur man lär känna varandra och hela tiden lär sig nya saker om sin bebis person.
*Promenader med barnvagnen. Bara det att kunna röra sig igen!
*Att planera för höstens bebisaktiviteter; sångstunder, babysim och annat mys!
*Snosa i bebishår.
*Jämföra förlossningsupplevelser. Visste inte att det var så intressant!

Ja, sån är jag! Fixerad vid min bebis och kan knappt prata, eller ännu mindre blogga, om annat än min ljuvliga, underbara, efterlängtade son!

Grattis John 1 vecka

En vecka redan sedan vår lilla älskling kom till världen! Och han växer så det knakar redan. Världens snällaste bebis är han också! Äter och sover mest och har kortare vakenperioder då han är hur go och underbar som helst!

Myspysigaste bebisen!!

Min!

Tänk att han kom till slut! Vår John Henry! Ägnar all min tid åt att titta, pussa, mata, byta och gosa just nu! Mitt allt!!

Men hallå!

Jaha, då fick jag gå på den där barnmorskatiden som ingen vill gå till. I går, 11 dagar över tiden, fick jag ta och masa mig dit. Jag kände mig inte direkt som en glad och lycklig mamma-2-be när jag kom dit. Nästa direkt börjar barnmorskan (som inte ens var min vanliga eftersom hon slutat!) prata om mitt beräknade födelsedatum som enligt ultraljudet i vecka 18-19 var den 18 juli. Ett datum som vi (barnmorskor, jag och annat löst folk) gått efter ett bra tag nu. Enligt det datumet är jag snart två veckor över och man kan tänka: ”Puh, bara en vecka kvar till igångsättning”. Men det första datumet jag fick hos barnmorskan var den 26 juli, vilket var nu i veckan! Den barnmorska jag hade igår började räkna om mig IGEN och menade att den 26:e ju var mer logiskt med tanke på när jag blev gravid! Det skulle tydligen vara bättre för barnet om vi gick efter det datumet istället OCH enligt det så har jag ju inte ens gått över än!! Men snälla!! Det skulle ju innebära att de senaste två veckorna som jag plågat mig igenom skulle vara helt förkastade och jag skulle SLÄNGAS BAKÅT  i tiden och få vänta ytterligare två- tre veckor innan jag får någon hjälp att få ut bebisen! Alla som gått över kan ju tänka sig hur jag reagerade! Ja, med tanke på alla hormonor också. Jag bröt ihop lite. Som tur var så drog den där kvinnan tillbaka sitt ”väldigt roliga” förslag och lät mig ha kvar mitt BF-datum till den 18:e.
Lite senare, när jag kommit hem och hunnit lugnat mig, kände jag mig mest förbannad! Sådär kan man ju inte göra? Man kan ju inte börja mixtra med BF-datumet i sista sekunden! Om jag nu hade gått med på hennes ”det är bättre för bebisen att stanna där inne så länge som möjligt och få sättas igång på naturlig väg” så hade det ju också kunnat vara så att jag hade kunnat bli överburen med mer än FEM veckor om man nu räknar från den 18:e. Hur bra är det för bebisen? Hur bra är det för mig?
Sedan försökte hon ta blodtryck på mig direkt efter att hon sagt det där! Haha, vilken idiot som helst kan ju räkna ut att det var skyhögt just då!! 

I vilket fall har vi nu en tid till centralsjukhuset här i stan på tisdag då bebis och jag ska kollas upp ordentligt med ultraljud och grejjer! Utifrån hur vi mår tar de sedan ett beslut när jag ska sättas igång! Så slipper jag förhoppningsvis träffa den där dumma barnmorskan igen. OM inte bebis hittat vägen ut själv innan dess vill säga!

En bild på tjockismagen i v. 40. Jag är faktiskt glad nästan jämt!

Gnäll

Ingen bebis än! Ingen sömn på nätterna! Sprängvärk i fötter och ben på dagarna!
Tycker att det motiverar mig till att vara mitt gnälliga jag åtminstone en dag!!

Beräknad födelse

Då har vi alltså kommit fram till dagen vi väntat på i hela nio månader. Dagen för beräknad födelse. Dubbla känslor här. På något vis räknar man nästan med att NU måste ju bebisen komma. Han måste ju fatta att det är i dag vi räknat med att få träffa honom. Å andra sidan är man helt på det klara med att man kan gå över, antagligen kommer att gå över med största sannolikhet. Men just det här datumet blir som en konstig pyskisk tröskel man plötsligt kliver över. Helt plötsligt är det JÄTTE jobbigt att vara gravid och jag vill bara att allt ska sätta igång. Och såklart känner jag ingenting. Lite sammandragningar, annars NADA! BEBIS KOM UT NU!

Jag är inte särskilt sugen på att testa något ”trick” heller. Motionerade i två timmar på Berviks köpcentrum i lördags och det resulterade bara i att jag var totalt slut, även dagen efter och hade så ont i ben och fötter att jag inte kunnat gå på hela resten av helgen! Eftersom jag sover riktigt dåligt på nätterna nu också (vaknar en gång i timmen hela natten och har dessutom svårt att somna om) så satsar jag på att vila och ladda med bra mat och näring inför detta ”maratonlopp”.

Okej värkar, vattenavgång och slemproppar. Nu vill jag se lite aktion!!

Att göra lite är också att göra

Det är rätt så tråkigt och jobbigt att bara vänta vänta. Jag förstod nog aldrig hur jobbig den sista tiden av graviditeten kan vara. Då tänker jag inte på det faktum att man är tjock och att man har olika mängd krämpor. Väntan är ju nästan hel olidlig! Jag försöker göra så att jag åtminstone gör något litet varje dag för att inte tappa humöret och förgås av tristess. Helt efter vad jag orkar. Och ju närmare BF vi kommer, ju mindre orkar jag göra. Den här dagen räckte det att gå ut i trädgården och plocka en kompott av de bär vi odlar själva. Ingen stor skörd men några hallon, jordgubbar och svarta vinbär blev det i alla fall.

Sedan rörde jag ihop en sockerkaka (för att jag tycker att det är så roligt att baka) och pulade ner alla bären i kakan. Solen sken i dag (passar mitt humör mycket bättre idag än igår) så med kaka, te och en god bok i solen blev dagen riktigt lyckad. Och jag känner att jag åtminstone har gjort någonting med den här dagen.

Kenneth och Jack fick naturligtvis också fika. I form av favoritbenen!

Ikväll tänker jag mig att jag orkar ut på en liten promenad i sommarkvällen med make, mage och vovvar. Det är det lilla som gör mig glad just nu.

Jag har också brist på loppis/auktioner. Sjukt sugen på att gå runt och titta på gamla, fina saker och göra några personliga fynd. Kanske i helgen??