Arkiv | Tänkvärt RSS feed for this section

45 timmars arbetsvecka??

14 Apr

Jo, vi vet ju alla hur mycket extraarbete lärare gör. Vi ska ju även arbeta 45 timmar i veckan för att ”tjäna in” tiden då vi har lov. Det är helt fine och något man är medveten om när man väljer läraryrket. Den här helgen undrar jag dock hur många timmar jag egentligen gör om man räknar den tid då min hjärna arbetar med mina elever medan jag går oc shoppar, dammsuger, går till lekparken. Den här helgen har jag nästan inte kunnat stänga av jobbet alls. Jag har funderat på sådant som ämnen vi ska arbeta med, specifika elevärenden och annat som rör mig och mitt jobb. Jag vaknar även på nätterna och fortsätter tankebanorna. Jag lyckas inte alltid somna om.  Många gånger är det processer som faktiskt leder fram till att jag har färdiga idéer och planeringar med mig tillbaka på måndag. Jag tror verkligen inte att jag är ensam om att vara sådan och jag tror att detta att inte kunna ”släppa jobbet” är en stor anledning till att många duktiga lärare ”går in i veckan”. ”Arbetstid” som inte räknas alls. Dock känner jag inget större samvetskval de veckor jag bara får ihop 43 eller 44 timmar i fysisk tid!

Sitter lite i besvikträsket nu

6 Feb

På fortbildningsdag med jobbet igår började hela kalaset med att vi, bland en massa positiva ord på ett bord, skulle välja ett ord som beskrev vår sinnesstämning just då. Jag valde ”tacksam” för att jag har så mycket att vara tacksam för. Fin familj, ett jobb jag verkligen trivs med, bra boende, mat, fina vänner med mer med mera. Och jag är verkligen så tacksam för det jag har.

Det betyder dock inte att jag inte kan bli besviken över människor som, av 100 goda skäl såklart, inte väljer att hålla kontakten med mig/oss. Människor som jag vill ha en närmare och starkare relation med än vad de verkar vilja. För ärligt talat, vill man ha en relation med någon så gäller det att lägga ner lite tid. Känner man att relationen är viktig kostar det varken ork eller tid att lägga ner de där minuterna. Man går inte runt med dåligt samvete för något man ändå vill göra.

Och lite tid är för mig räcker med ett sms någon gång i månaden, ett telefonsamtal då och då, en kommentar på facebook. Det hinner man faktiskt! Så troligtvis är det hos mig/oss problemet ligger. Det är väl bara att acceptera, de gör sina val, men jag tänker definitivt sluta truga.

Vill ni ha fler?

19 Apr

Intressant fenomen som jag lagt märke till nu när vi har fått barn. Så snabbt bebisen är utpluppad och man sitter där med skräckminnena från förlossningen fortfarande färska och med en liten bebis som man ska försöka lära känna. Ur form på alla sätt rent kroppsligt. Då kommer frågan: ”Vill ni ha fler?”. Ursäkta! Jag fick det här barnet för en minut sen. Kan man inte få fokusera på det?

Vad är det egentligen med folks barnstress? Direkt man kommit i 30-årsåldern och har ett någorlunda stabilt förhållande tjatas det om barn. När man väl fått detta barn, ja då tjatas det om när tvåan ska komma! För vår del blir det extra komiskt eftersom alla våra vänner och släktingar vet att det tog oss 6 år att få till ett barn och att det inte var en enkel väg alls. Vi (och jag tror även far- och morföräldrar, mostrar etc) är väldigt glada över att vi fått den här underbara ungen. Att vi fått ett barn är ett mirakel. 6 år till i ständig väntan och ovisshet, det är det faktiskt inte värt!

Se det lustiga ur en annan synvinkel. Du köper en ny bil. Fråga; ”Vill du ha en till?”. Du skaffar hund. Fråga; ”Vill du inte ha fler?”.

Jag har säkert ställt samma fråga 1000 gånger under mina dar. Det är först nu som jag börjat reflektera över det. Varför är det så okej i vårt samhälle att närgånget fråga ut en om ens barnlängtan medan det är stor tabu att fråga vilken politisk åsikt någon har elller vad man tjänar. Fattar inte!

Stackare!

24 Feb

Alltså! Visst var det lite skoj att Victoria fick en dotter av den anledningen att tronen går till en kvinna ännu en gång. Det gillas. Förvörigt får jag lite ångest över hur hypat det är över detta barns födelse. Redan dagen efter förlossningen ska Reinfeldt och annat könstigt fölk och kika på bebben. Paret måste bestämma namn fort som bövelen och här går det inte att välja något modernt namn som juni eller parvel. Nej nej, klassiskt kungligt ska det vara! Hela Sverige väntar på att få se den lyckliga lilla familjen!

Jag menar, Victoria kanske bara pluppade ut ungen? Vad vet jag? Kungligheter kanske kommer med storken? Men jag tror snarare att Vickan fick kämpa som vi andra. Blöda och spy och knösta! I natt sov hon antagligen inget precis som de flesta andra mammor och även hon ska nu kämpa med att få barnet att börja amma. Kanske mår hon även lite dåligt och känner redan av den första tidens hormonchock. Gråta för allt och rädslan för att man ska göra sitt barn illa! Bara det att vänja sig vid att man är tre och inte två längre. Jag vill bara skrika! LÅT DE STACKARNA VARA IFRED! Okej, att alla vill se barnet men vi vanliga dödliga får tipset att låsa in oss och vara ifred de första tre veckorna efter att bebisen kommit till världen. Den lyxen har inte Victoria och Daniel. Stackare! Fy vad hemskt!!

Jag tar mig vidare i hen-träsket

4 Feb

Hallå! Jag inser att den här Hen-grejen är mycket större än vad jag först trodde. Man måste ju hålla sig uppdaterad om vad andra bloggare tycker om saken SPECIELLT som jag absolut inte är någon gammal stofil som är allmän motståndare till att språket förändras. Så jag kollade Lady Damer såklart. Ibland tröttnar jag på henne och tycker att hon överdriver men för det mesta är hon sund och klok. Lady Damer säger bland annat såhär:

 I svenska språket (såväl som i samhällstrukturerna) så är mannen norm. Vet man inte könet så säger man oftast ”han”. Det sker per automatik. ”Imorgon ska jag ringa en läkare och se vad han säger”. Djuren i sagorna och sångerna är pojkar och de anonyma människorna i nyhetsartiklarna är män såvida det inte specifieras; ”Den kvinnliga läkaren” eller ”54 personer dog, varav 12 kvinnor”.  Hen är alltså ett alternativ som förenklar språket, speciellt när könet är osäkert eller okänt. ”Vad heter hen?” Nickar instämmande.
Sen så har ”hen” en ganska viktig uppgift i skrift. Min man är spelutvecklare och skriver väldigt mycket speldesign. Istället för att skriva ”han eller hon” om spelaren så kan ett enkelt ”hen” ge texten ett bättre flyt. Håller med. Samma sak när man skriver uppsatser. Ska använda det i min uppsats tror jag!  Slutligen så förstår jag verkligen inte hur man kan vara motståndare till ett ord. Ett jävla ord. Nej jag fattar det verkligen inte. Är det inte snippa så är det hen. Hur jävla bakåtsträvande konservativ kan en människa bli egentligen? Ok, jag erkänner att jag hade svårt att acceptera cd-skivan när den kom för att inte tala om mp3-spelaren, men ett ord? Det är ett jävla ord, inte en ideologi och definitivt inte en konspiration för att göra alla könslösa.Humor har hon också! Läs hela inlägget. Läs även det här inlägget av Lady Damer.

Lady Damer får mig att nicka instämmande och naturligtvis är jag inte rädd för ett enda litet ord, jag ser nyttan med det och tycker verkligen att det behövs ett alternativ till man som enbart är ett ord för männen. Som ersättning för man tycker jag att hen är fenomenalt. Sedan har vi den andra sidan av bloggarna. De som är emot hen, såsom Anitha Schulman. Läs hennes helt korkade inlägg som dessutom känns lagom förvirrat. What likom? Mest av allt hatar jag sånna här argument:

Alltså jag når exempelvis inte upp till överskåpet för jag är kort. Ska inte alla ta bort överskåpen så de är schyssta mot oss korta och alla restauranger borde enbart ha veganmat för att vara snälla mot veganerna. Dessutom finns det finns en massa barn som inte kan simma. Så vi stryker simning helt, så simmar ingen. Det är mest rättvist. Mest homogent. Läs här.

Det är inte samma sak!!
Fick lite samma argument när jag diskuterade det nedvärderande n-ordet. Kommentarer av typen. ”Aha, ska vi sluta säga n***** ja men då får vi ta bort finska pinnar också”. Okej, du har inte fattat alls. Så är det med Anitha Schulman och hennes argument. Hon fattar bara inte. Men jag vet inte om Schulmanarna någonsin har gjort det heller!! Är det någon idé att föra en diskussion med henne ens? Hon är nog som den vanliga Svenssonen, vägrar att förstår och ändra sin ståndpunkt hur mycket hon än överbevisas!

Okej, tips på andra bloggare som tycker om saken? Vad tycker ni?

Ett förtydligande

4 Feb

När jag hade mitt lilla uspel om hen som könsneutralt pronomen var det den här boken som hade väckt mitt intresse för detta. Jag glömde visst säga det. 😉

Inget kön??

1 Feb

För den som läser bloggen har det nog inte undgått någon att det irriterar mig något enormt att världen är så fixerad vid kön. Att man redan i klädaffären måste välja om det är en pojke eller flicka man har där hemma. När en av mina elever (från en annan kultur med ett helt annat synsätt på det hela, jag vet) säger att han hoppas att min bebis är av manligt kön har jag lust att ljuga och säga att det är en tjej bara för att se hur han ska reagera. Jag gillar inte könsrollerna som vi inpräntar i våra barn redan från födseln. Jag menar, jag är människan som blir glad när någon frågar om min son är en flicka. Då känner jag att jag lyckas, åtminstone, variera hans klädval.

Men sen finns den andra sidan av saken. Exempelvis Lady damer som inte säger något könsrelaterat alls till sina barn (fattar inte riktigt vad det är hon gör men) och det nya pronomenet hen. Är lösningen att göra barn könslösa? Är det bättre än att inpränta invanda könsroller? Min son har en pillesnopp mellan benen, det gör honom in fact till en pojke. Jag ser inget fel i att han är det och jag tror knappast att han börjar kedja fast kvinnor vid spisen, sitta i en fåtölj och klia sig i skrevet med en öl i handen om jag säger till honom saker som: ”Min söta lilla pojke”. (Jag säger också mitt vackra barn, världens bästa bebis). Däremot tror jag på att ADJEKTIVEN påverkar och inställningen folk har när de pratar med pojken eller flickan. Om John bara får höra att han är en tuff kille, en hård grabb eller att killar inte grinar. Då tror jag att jag gör honom en otjänst. Man att säga saker som: ”Det här är MITT BARN, HEN kan redan gå två steg”. What? And WHY? Njaa, jag ser många viktigare saker jag kan ”ge honom”, lära honom etc än att han inte har något kön alls. Jag ser inget fel i att pojkar gillar bilar eller att tjejer gillar rosa om man har gett dem alla alternativ man bara kan. Individer framför kön! Alla kan inte vara lika, dock är de pojkar och flickor. De har snippor och snoppar. Den rent fysologiska aspekten kommer vi aldrig ifrån. Sorri superfemenister!!